En relaterad historia från mitt liv som postiljon.

I ett litet trapphus i lilla studentstaden i lilla uppsala fanns det en liten korridor. Vän av ordning (undertecknad) hade en hel hög horn i sidan från denna. Namnen på respektive brevfack var kluddriga och svårlästa, folk flyttade in och ut som råttor, soplukten stack i näsan och korridoranra hade oskicket att laga äcklig mat som blandades upp med nämnda avskrädeslukt. Brevfacken var av modell "råttfälla" för övrigt.

Hur som helst, korridorens egenhet var att i stället för att masa sig fram till dörren och sätta upp en lapp med "ingen reklam tack, tänk på skogen" så slängde de ut hela Folkes Ica och Konsum Flogstas årsproduktion av färglada krämarblad på trapphusgolvet. Jag vet inte om det var tänkt att jag som brevbärare skulle stå för deras sopsortering eller om dom menade att den krumma städtanten med rysk brytning skulle stå på sina femtioåriga knän och städa upp efter dem.

Mitt straff var att ge fan i deras subtila pik och istället låta reklamen regna över dem som gräshoppor och grodor över sodomiter. Jag praktiserade ofta min favorit av brevbärararhämder. Man trycker in reklambunten till hälften för att sedan ge den en rejäl skjuts med handflatan. Resultatet blir att bunten löser upp sig i luften och sprider ut sig över hela hallgolvet.

Jag hade sparat tid och kraft på att strunta i att dela ut reklamen, en del av deras fack var otömda och svämmade över. Då byggde jag små torn av post och reklam.

Det här handlar det om i slutändan: om ingen har lärt brackorna vid yngre ålder att respektera samhällets stöttepelare så är det väl fan min skyldighet att göra det.

Jag brukar också skita i att möta folks önskemål av typen: "ingen reklam, men gärna IKEA-katalogen" eller liknande. Om ni vill ha katalogen ska ni i alla fall skriva rätt: "ingen reklam förutom IKEA-katalogen". Dessutom respekterar jag inte människor som inte är konsekventa.