Relaterad ordningsfråga: nödvändigheten av att inte upphöja sin egen moraliska slapphet till allmän lag.

Håkan Libdo, i folkmun "svensk electrolegend", har genomfört projektet Skiftet. Det lät rätt intressant första gången jag hörde om det. Tanken är att låta åtta electrokillar arbeta enligt vanliga förhållanden, istället för mitt i natten. Jag är ju vän av ett disciplinerat och organiserat skapande, ju längre från den romantiske konstnären desto bättre, så det lät ju bra. I dagens DN pratar de om att det gick rätt bra, trots att det var lite kämpigt. Vet ni hur länge projektet höll på? En dag!

"De märkte hur blodsockret föll."

Det är ju löjligt. Förutom alla riktiga jobb så dräller det av kreativa arbeten som är tidsstyrda, det är väl inget konstigt med det.

Hursomhelst, det var följande citat som fick mig att reagera. Det var lite samma känsla som gårdagens post om Märta i DN, en oförmåga hos den härskande kulturklassen att sätta sig in i något annat sammanhang. En slags kulturell sociopati. Antigen är Libdo rent elak/liberal eller så förstår han inte att alla inte har samma förutsättningar. Jag tycker att vi kan skita i temadagar om förintelsen i skolan och satsa på att lära barn grundläggande kunskaper om klass och kulturellt, socialt kapital.

- Ingen av oss är med i facket. Bilden av arbetarrörelsen och den visionen av socialism och att bygga en framtid är inget vi diskuterar i vår samtid. Vi lever med en oändlig massa information och möjligheter. Den lilla gemenskap vi har, en större strävan att påverka samhället, har vi nog gett upp. Vi gör något av våra egna liv i stället och försöker få dem drägliga. Samtidigt kanske något har gått förlorat. Det är så främmande för oss att vi nästan kan se det som ett museiföremål.

Ny ordningsfråga: nödvändigheten av att förstå det strukturella förtryck som man är en del av. Med Märta "Marie-Antoniette" Myrstener.

"Nuförtiden, i den här stan som i alla andra större, skapar man sig själv. Genom kläder, musiksmak, samtalsämnen .../... Nu är jag infödd stockholmare, men jag kan föreställa mig hur det är att komma hit från en mindre stad, och få chansen att skapa sig själv. På det sättet är storstan alltid klasslös, historielös. Varje natt kan man skapa sig själv i en bar någonstans, och hela tillfället är alldeles förförande. Jag är ett tomt blad som börjar skrivas i kväll och suddas ut i morgon."

"Hej, jag är ett stockholmsbarn, jag tror att hela världen är mitt ostron/smörgåsbord. Jag går omkring som en miniatyrvuxen i dyra kläder och med mobiltelefon. Jag har både kill- och tjejkompisar fast jag är ett barn. Jag har långt hår utan att vara rädd för att bli kallad bög. När jag får min första jeep parkerar jag var jag vill."

Jag satt, lite stressad, och testade en gitarr på min lunch. Jag var stressad över att komma sent till jobbet, men även för att musikaffär har en stressande påverkan på mig, men det är ett annat kapitel. Det knackar på dörren, jag öppnar och där står ett barn med långt hår och sportiga märkeskläder. Han kväker på stockhomska:
- Ursäkta, kan du testa gitarren om tio minuter.
Han var kanske tolv år, jag blev lite förvånad över att han vågade fråga en vuxen karl, i rock och 1.90 lång.
- Ja, det kan jag väl. Har du bråttom eller?
- Nä, inte egentligen...
- Nähä, då får du vänta på din tur. Jag ska inte spela så länge, svarade jag. Sedan satt jag där lite längre än vad som var nödvändigt och behagligt för att markera att hans rikuppväxt på söder betyder föga i den djungel som musikaffärer är.

Ordning kan se ut på många olika sätt. För mig handlar oordning om friktion, hinder och distraktioner i mina vardagliga sysslor. Ett mycket konkret och allvarligt problem är människor som inte kan bete sig i det offentliga rummet. Jag är utrustad med långa, friska ben och ett sinne för effektivitet. Jag vill kunna ta mig fram genom stadens gator för att uträtta mina ärenden. Jag vill inte fastna bakom sävliga tjejer med modejeans och mobiltelefoner, bakom firmamän med randiga halsdukar och flyende hårfäste. Eller det vanligaste och värsta, tre kulturtanter light som beundrar ett marimekkotyg i ett skyltfönster och således blockerar hela gatan med sin trivselvikt.

Så här gör vi om: (1) du är seg och obeslutsam, du vet inte vart du ska gå eller varför;
kliv lite åt sidan på gatan, tänk dig att du kör bil (fast du har nog inte körkort för att du är lite lite efterbliven) och respektera högerregeln.
(2) Du är en del av ett glatt gäng som strosar omkring och liver av det smörgåsbord det urbana livet innebär: du håller hela tiden ett vaksamt öga snett bakåt för att se om det är någon med råg i ryggen och solsken i blick som vill ta sig fram. Du inser att hela världen inte är ett stor firmafest med bjudbuffé.
(3) Du är frisk och ung: du upptäcker att du faktiskt kan ta ut stegen lite, trycka ifrån, och på så sätt bidra till ett bättre flöde av människor.

Annars får vi helt enkelt göra så att långsamma människor får gegga omkring på tisdagkvällar och elallergiker på onsdagar, så kan vi friska äga staden under resten av veckan.

Åh vad skönt det är när du är gammal! Du slipper ha ångestklumpar i magen för att människor behandlar dig fel. Om det till exempel bor en liten hippie i din lägenhet som inte förstår att diska, städa, hålla rätt efter sig, vad gör du då? Gråter i kudden, tar ut ilskan på dina föräldrar? Nä, du knackar på hennes dörr och hälsar via hennes slöa kamrat att det är dags för dem att diska, "för att det är så jälva äckligt". Sedan går du ut och äter en god middag på lokal och kommer hem till ett diskat hem.

Är du rädd för att du ska vara "stel" eller "din morsa"? Nä, för att du vet att slöhet och tonårsdekadens tillhör estetiska ideal som du inte vill ta i med tång.

En av våra medborgerliga rättigheter är att vi, enligt offentlighetsprincipen, har rätt att ta del av alla allmänna offentliga handlingar hos myndigheter och förvaltningar. Detta är enligt min mening ett av de viktigaste inslagen i ett demokratiska samhälle som ger möjlighet till insyn i offentlig verksamhet.

Inför en skoluppgift har jag kommit i kontakt med Åre kommun eftersom jag ville att dom skulle skicka mig lite planhandlingar. Först verkade dom glada över att någon i Göteborg intresserade sig för deras lilla men, enligt deras egna storhetsvansinniga os-visioner, mycket expansiva kommun i norr. Efter att ha ringt mer än en gång och bett om olika planhandlingar verkade jag dock plötsligt blivit ett besvär och när jag igår var tvungen att ringa tillbaka för att påpeka att jag inte fått fullständiga handlingar med posten fick jag ett mycket surt bemötande. Först ville personen, i egenskap av planarkitekt, inte kännas vid att en detaljplan i sin fullständiga form, förutom själva plankartan, även utgörs av plan- och genomförandebeskrivningar, miljökonsekvensbeskrivningar, eventuella illustrationer och kulturmiljövårdens underlag. Shit vad efterblivet. Sen snäste hon:

-Ja, men jag vet faktiskt inte om jag har tid att göra det nu...
Och när jag sa jaha men tack snälla så fort som bara möjligt suckade hon och sa sådär struntviktigt:
-Ja, jag får väl se om någon assistent här kan ta hand om det lite senare...
- Men åh, ditt trögmiffo du är tjänsteman och ska skicka NU!! Sa jag inte.

Vad lagen däremot säger är att alla allmänna, offentliga handlingar ska lämnas ut ”skyndsamt”. I praktiken innebär detta att de ska lämnas ut omedelbart om du personligen besöker kommunen. Om du beställer materialet per telefon eller brev, får det ta max 2 dagar.

/ Vän av lag och ordning. Ovän av otjänstvilliga tjänstemän.

Som en uppföljning till gårdagens dåliga-barn-post publicerar jag nu en dålig-mamma-post. Det är ju iofs inget motsatsförhållande eftersom dåliga barn ofta, men inte alltid, förutsätter dåliga föräldrar. I likhet med förra så var jag en dålig vän av ordning, eftersom jag inte ingrepp. Tyvärr har jag inte befogenheter att tvångsomhänderta barn.

Jag sitter på tunnelbanan, mellan Hammarbyhöjden och Mariatorget. Jag ska till jobbet. Vid ståstängerna står en tjock, ganska ung mamma med barnvagn, tillhörande baby och två kullar i sex till åtta-års åldern. Pojkarna nyper varandra och småboxar lite med sina små barnanävar. De är inte mer störande än vad gemene mans blotta närvaro på tunnelbanan är. Jag gillar att var själv på kollektiva färdmedel. Barnvagnen är utrustad med en fiffig dryckesbehållare, jag är lekman på området, men skulle gissa att den är till för vällingflaskor. Istället sitter där en Coca-Colaflaska som mamman tar giriga klunkar ur. Barnen dricker ur varsin safttetra av märket Smaskis. Klockan är åtta på morgonen, deras dryckesvanor förtjänar en egen post.

Mamman blir lite irriterad på killarna och säger åt dem med hög röst för att visa för hela vagnen att hon tar ansvar:
- Sluta bråka, varför bråkar ni? Ni är ju syskon, ni ska vara snälla och kramas.
Föga förvånande biter inte detta pedagogiska underverk till argument på barnen som fortsätter sin harmlösa fajt.

Plötsligt knäpper det till i morsans, hon tar det hårda armgreppet på pojkarna och kör bad-cop-taktiken:
- Simon och Viktor, jag orkar inte med er längre! Nu får du flytta hem till pappa Simon och du till farfar Viktor, jag är less på er! Så får ni inte träffas mer.
Ena barnet, jag tror att det var Simon (jag kommer ihåg att en av dem hete Simon, Viktor var ett utslag av den konstnärliga frihet jag tillåter detta litterära verk) börjar smålipa lite och säger "förlåt, förlåt, jag vill inte va hos pappa snälla kan jag inte få va kvar". Maman snäser ett kanske och sippar på sin läskedryck. Det är tyst ett tag.

Simon försöker bryta den hotfulla stämningen genom att entusiastiskt och rätt rörande redovisa för ett tv-program han hade sett dagen innan.
- Meh Simon, tror du verkligen att jag bryr mig om ditt tv-program? Nä, det gör jag inte.

Man kunde höra ett litet pojkhjärta snörpa ihop sig innanför täckjackan. Eller så var smaskisen som nästan var slut.