Ordning kan se ut på många olika sätt. För mig handlar oordning om friktion, hinder och distraktioner i mina vardagliga sysslor. Ett mycket konkret och allvarligt problem är människor som inte kan bete sig i det offentliga rummet. Jag är utrustad med långa, friska ben och ett sinne för effektivitet. Jag vill kunna ta mig fram genom stadens gator för att uträtta mina ärenden. Jag vill inte fastna bakom sävliga tjejer med modejeans och mobiltelefoner, bakom firmamän med randiga halsdukar och flyende hårfäste. Eller det vanligaste och värsta, tre kulturtanter light som beundrar ett marimekkotyg i ett skyltfönster och således blockerar hela gatan med sin trivselvikt.

Så här gör vi om: (1) du är seg och obeslutsam, du vet inte vart du ska gå eller varför;
kliv lite åt sidan på gatan, tänk dig att du kör bil (fast du har nog inte körkort för att du är lite lite efterbliven) och respektera högerregeln.
(2) Du är en del av ett glatt gäng som strosar omkring och liver av det smörgåsbord det urbana livet innebär: du håller hela tiden ett vaksamt öga snett bakåt för att se om det är någon med råg i ryggen och solsken i blick som vill ta sig fram. Du inser att hela världen inte är ett stor firmafest med bjudbuffé.
(3) Du är frisk och ung: du upptäcker att du faktiskt kan ta ut stegen lite, trycka ifrån, och på så sätt bidra till ett bättre flöde av människor.

Annars får vi helt enkelt göra så att långsamma människor får gegga omkring på tisdagkvällar och elallergiker på onsdagar, så kan vi friska äga staden under resten av veckan.