"Hej, jag är ett stockholmsbarn, jag tror att hela världen är mitt ostron/smörgåsbord. Jag går omkring som en miniatyrvuxen i dyra kläder och med mobiltelefon. Jag har både kill- och tjejkompisar fast jag är ett barn. Jag har långt hår utan att vara rädd för att bli kallad bög. När jag får min första jeep parkerar jag var jag vill."

Jag satt, lite stressad, och testade en gitarr på min lunch. Jag var stressad över att komma sent till jobbet, men även för att musikaffär har en stressande påverkan på mig, men det är ett annat kapitel. Det knackar på dörren, jag öppnar och där står ett barn med långt hår och sportiga märkeskläder. Han kväker på stockhomska:
- Ursäkta, kan du testa gitarren om tio minuter.
Han var kanske tolv år, jag blev lite förvånad över att han vågade fråga en vuxen karl, i rock och 1.90 lång.
- Ja, det kan jag väl. Har du bråttom eller?
- Nä, inte egentligen...
- Nähä, då får du vänta på din tur. Jag ska inte spela så länge, svarade jag. Sedan satt jag där lite längre än vad som var nödvändigt och behagligt för att markera att hans rikuppväxt på söder betyder föga i den djungel som musikaffärer är.