En av våra medborgerliga rättigheter är att vi, enligt offentlighetsprincipen, har rätt att ta del av alla allmänna offentliga handlingar hos myndigheter och förvaltningar. Detta är enligt min mening ett av de viktigaste inslagen i ett demokratiska samhälle som ger möjlighet till insyn i offentlig verksamhet.

Inför en skoluppgift har jag kommit i kontakt med Åre kommun eftersom jag ville att dom skulle skicka mig lite planhandlingar. Först verkade dom glada över att någon i Göteborg intresserade sig för deras lilla men, enligt deras egna storhetsvansinniga os-visioner, mycket expansiva kommun i norr. Efter att ha ringt mer än en gång och bett om olika planhandlingar verkade jag dock plötsligt blivit ett besvär och när jag igår var tvungen att ringa tillbaka för att påpeka att jag inte fått fullständiga handlingar med posten fick jag ett mycket surt bemötande. Först ville personen, i egenskap av planarkitekt, inte kännas vid att en detaljplan i sin fullständiga form, förutom själva plankartan, även utgörs av plan- och genomförandebeskrivningar, miljökonsekvensbeskrivningar, eventuella illustrationer och kulturmiljövårdens underlag. Shit vad efterblivet. Sen snäste hon:

-Ja, men jag vet faktiskt inte om jag har tid att göra det nu...
Och när jag sa jaha men tack snälla så fort som bara möjligt suckade hon och sa sådär struntviktigt:
-Ja, jag får väl se om någon assistent här kan ta hand om det lite senare...
- Men åh, ditt trögmiffo du är tjänsteman och ska skicka NU!! Sa jag inte.

Vad lagen däremot säger är att alla allmänna, offentliga handlingar ska lämnas ut ”skyndsamt”. I praktiken innebär detta att de ska lämnas ut omedelbart om du personligen besöker kommunen. Om du beställer materialet per telefon eller brev, får det ta max 2 dagar.

/ Vän av lag och ordning. Ovän av otjänstvilliga tjänstemän.

Som en uppföljning till gårdagens dåliga-barn-post publicerar jag nu en dålig-mamma-post. Det är ju iofs inget motsatsförhållande eftersom dåliga barn ofta, men inte alltid, förutsätter dåliga föräldrar. I likhet med förra så var jag en dålig vän av ordning, eftersom jag inte ingrepp. Tyvärr har jag inte befogenheter att tvångsomhänderta barn.

Jag sitter på tunnelbanan, mellan Hammarbyhöjden och Mariatorget. Jag ska till jobbet. Vid ståstängerna står en tjock, ganska ung mamma med barnvagn, tillhörande baby och två kullar i sex till åtta-års åldern. Pojkarna nyper varandra och småboxar lite med sina små barnanävar. De är inte mer störande än vad gemene mans blotta närvaro på tunnelbanan är. Jag gillar att var själv på kollektiva färdmedel. Barnvagnen är utrustad med en fiffig dryckesbehållare, jag är lekman på området, men skulle gissa att den är till för vällingflaskor. Istället sitter där en Coca-Colaflaska som mamman tar giriga klunkar ur. Barnen dricker ur varsin safttetra av märket Smaskis. Klockan är åtta på morgonen, deras dryckesvanor förtjänar en egen post.

Mamman blir lite irriterad på killarna och säger åt dem med hög röst för att visa för hela vagnen att hon tar ansvar:
- Sluta bråka, varför bråkar ni? Ni är ju syskon, ni ska vara snälla och kramas.
Föga förvånande biter inte detta pedagogiska underverk till argument på barnen som fortsätter sin harmlösa fajt.

Plötsligt knäpper det till i morsans, hon tar det hårda armgreppet på pojkarna och kör bad-cop-taktiken:
- Simon och Viktor, jag orkar inte med er längre! Nu får du flytta hem till pappa Simon och du till farfar Viktor, jag är less på er! Så får ni inte träffas mer.
Ena barnet, jag tror att det var Simon (jag kommer ihåg att en av dem hete Simon, Viktor var ett utslag av den konstnärliga frihet jag tillåter detta litterära verk) börjar smålipa lite och säger "förlåt, förlåt, jag vill inte va hos pappa snälla kan jag inte få va kvar". Maman snäser ett kanske och sippar på sin läskedryck. Det är tyst ett tag.

Simon försöker bryta den hotfulla stämningen genom att entusiastiskt och rätt rörande redovisa för ett tv-program han hade sett dagen innan.
- Meh Simon, tror du verkligen att jag bryr mig om ditt tv-program? Nä, det gör jag inte.

Man kunde höra ett litet pojkhjärta snörpa ihop sig innanför täckjackan. Eller så var smaskisen som nästan var slut.

Utkast till läsarbrev att publiceras i Metro

Tygla ditt barn!

Härom veckan njöt jag en vanlig svensk kaffe med en skvätt mjölk på en uteservering. Jag hinner knappt smörja munlädret och få igång konversationen innan jag avbryts av gälla barnarop. Vän av ordning är av bestämd uppfattning att barn över blöjåldern ska lära sig att ta hänsyn till andra människor. De här barnen verkar dock ha fått en annan uppfostran (vi sitter på café lotus, som bär en del drag av efterbliven hippieism). Efter ett tag börjar barnen att krypa under stolar och bord för att sedan jaga varandra. Det var en obehaglig syn med två pojkar som kryper och knör sig mellan våra ben, helt utan skam. Efter att de små sattygen har plågat oss i över tjugo minuter släntrar deras föräldrar ut och ropar lite segt efter dem. Jag kan missminna mig, men jag tror att de båda hade dreads.

Respektlöst! Vet hut! Gå hem för fan! Get a room! Dö!

Klockan är snart sex och vänav ordning är jävligt tankad mne vet fortfarande hur man skiljer ordning från oordning. Från början:

Jag tillsammans med mina klasskamrter anordnade ikväll en fest i skolans aula, en mycket lyckad tillställning måste jag säga med bra musik och över 300 pers som ville komma och dansa och sällskapa och dricka öl. It’s all gött tänker ni kanske men såklart fanns det vissa efterblivna dumhuven som förpestade partyt.

Som uppvärmning kan jag ju berätta om killen som när vän av ordning påpekade att det faktiskt inte var tillåtet att röka inomhus svarar: - I’m a rebel. Ja, det är sant! Hur kan man säga något sånt och fortfarande ta sig själv på allvar!! När jag sedan ber honom: snälla lilla du ta din röv en våning upp och va rebell på vår balkong istället, rycker han på axlarna och fortsätter svara -I’m a rebel. Herrejesus.

Nåväl, festen kom igång och plötsligt var man ansvarig för att jävligt mycket folk rörde sig i skolans lokaler. Vi hade spärrat av rum som exempelvis datasalen och biblioteket (pga stöldrisk och skolans regler) med hjälp av stora bord och informativa lappar. Dörrarna hade vi ju självklart låst men vem som helst som tillhör institutionen kan låsa upp med personlig nyckel. På sina institutionsvänner trodde man ju att man kunde lita, men icke sann icke! Allt slutade i djup besvikelse och äckelhat. Mest äckel, men minst lika mycket hat.

Under kvällens lopp hittar vi alltså flera elever från årskurs 3 sittandes i datasalen drickandes öl. Otroligt dålig stil. De hade inte bara nonchalerat våra förbudslappar utan även möblerat om för att ta sig rätten att grisa ned ett till rum som vi måste städa imorgon. Svin.

När vi väl lyckats köra ut alla tar vi en extra titt i klassrummet innanför och upptäcker ett par som gör det fula. Ja, dom gjorde verkligen det fula! I mitt klassrum, sådär mot katedern. Jag blev först så generad och tänkte att det nog är ännu mer pinsamt för dom så jag väntade ut dom ett tag. Inget händer, ryktet sprider sig såklart och när dom flesta gått hem och vi börjar plocka tomglas kliver jag in och förklarar att nu är det roliga slut, vilket får till följd att dom knäpper gylfen och smiter iväg vidare till kopieringsrummet! Och låser in sig! Någon i min klass knackar och får tillsvar: -Ge oss 20min, vi kopierar oss. Det här är helt sant! Vidrigt. Så skabbigt!

Vi fortsätter väl städa och när vi anser oss färdiga att lämna lokalerna och låsa efter oss låser vi upp ovan nämda kopieringsrum (nu för alltid besudlat) och vän av ordning bubblar över i en utskällningssalva som jag inte minns detaljer av. Keyword: respektlöshet. Det var nog vad denna kväll led brist på. Kan man säga.

Att telefonförsäljare utgör en stor kränkning mot den personliga integriteten tror jag att varje vän av ordning håller med mig om. Till dessa samvetslösa krämare som terroriserar hederliga medborgare med oönskade telefonsamtal på kvällstid har jag bara en sak att säga. Mitt hem är min borg. Denna afton ringer en ung man som presenterar sig som Anders och säger sig representera tidskriften slitz, ett så kallat "herrmagasin" som främst består av omoraliska bilder av lättklädda kvinnor. Den unge mannen frågar mig om jag känner till tidningen som han representerar, eder vän av ordning och vän av moral känner sig inte upplagd för en genusteoretisk diskussion kring begreppet könsmaktsordning, då tillfället var synnerligen illa valt, med tanke på att jag står i stånd att förfärdiga en portion välling åt min förstfödda. Mitt svar blev då mer en skarp sarkastisk tillrättavisning än ett debattinlägg för jämlikhet systerskap och ett värdigt bemötande.

-Jag känner till din tidning, jag anser den vara helt igenom vidrig och sexistisk, men tack för att du ringde hejdå,

Medan jag förde ner telefonluren för att lägga på hörde jag försäljaren ilskna till.

-Jaså det tycker du "klick", så var han borta från mitt hem och vardagslivet kunde återgå till det normala.

Vän av ordning

Konsertvett, Bitte!

Göteborgs stad har framavlat en särskild avart av indiepopare som utgörs av bröliga stöddiga killar, nära besläktad med birakillen. Denna sorgliga insikt kom till mig ganska snart i min nya hemstad och jag kunde snabbt identifiera anförarna i gruppen. Jag minns till exempel förstörda konsertupplevelser som My favorite på Cronan som en av de kvällar då man som vän av ordning varit tvungen att blänga med onda ögat och stå och hetsa upp sig över vissa personers olämpliga, otrevliga och mycket störande uppförande istället för att njuta av musiken. Jag har många gånger knutit näven i fickan men till slut kom dock min irritation att svämma över.

Det var en kall höstkväll och Bommens salonger gästades av Darren Hayman. Tyvärr var stället denna vardagskväll ganska gles på besökare vilket gjorde att de flesta (läs: normala) finner sig i att hålla en låg och städad profil. Men precis som så många gånger förr börjar dock några få personer förstöra kvällen för alla oss andra genom att allsångsskråla, fullknuffas och gapa på göteborgskengelska mellan alla låtar. Ett särskilt irriterande otyg som utmärker gruppens beteende är att ljudligt framföra alla textraderna före stackaren som står på scenen, detta följt av att vända sig om mot polarna för att liksom emotta “indiecred” och för att demonstrera -Hey, kollakolla mig jag kan den här låten som nästan ingen hört!!

I det här fallet kan man väl säga att dom mer eller mindre tog över konserten medan Darren kommer av sig på ukulelen. Som vän av ordning ansåg jag att situationen krävde en tillrättavisning! Med andra personers menande blickar och suckar som stöd i ryggen tog jag mod till mig och klev helt sonika fram till sällskapet och förklarade, vänligt men bestämt, att jag faktiskt inte hade betalat pengar för att lyssna på dom, utan på Darren Hayman.
Ni som var med på Emmabodas efterfest förstår alltså att det bara var en naturlig utveckling för mig som ordningsvakt att huta åt folk även från Vapnets scen. Kalla mig vän av ordning.

En relaterad historia från mitt liv som postiljon.

I ett litet trapphus i lilla studentstaden i lilla uppsala fanns det en liten korridor. Vän av ordning (undertecknad) hade en hel hög horn i sidan från denna. Namnen på respektive brevfack var kluddriga och svårlästa, folk flyttade in och ut som råttor, soplukten stack i näsan och korridoranra hade oskicket att laga äcklig mat som blandades upp med nämnda avskrädeslukt. Brevfacken var av modell "råttfälla" för övrigt.

Hur som helst, korridorens egenhet var att i stället för att masa sig fram till dörren och sätta upp en lapp med "ingen reklam tack, tänk på skogen" så slängde de ut hela Folkes Ica och Konsum Flogstas årsproduktion av färglada krämarblad på trapphusgolvet. Jag vet inte om det var tänkt att jag som brevbärare skulle stå för deras sopsortering eller om dom menade att den krumma städtanten med rysk brytning skulle stå på sina femtioåriga knän och städa upp efter dem.

Mitt straff var att ge fan i deras subtila pik och istället låta reklamen regna över dem som gräshoppor och grodor över sodomiter. Jag praktiserade ofta min favorit av brevbärararhämder. Man trycker in reklambunten till hälften för att sedan ge den en rejäl skjuts med handflatan. Resultatet blir att bunten löser upp sig i luften och sprider ut sig över hela hallgolvet.

Jag hade sparat tid och kraft på att strunta i att dela ut reklamen, en del av deras fack var otömda och svämmade över. Då byggde jag små torn av post och reklam.

Det här handlar det om i slutändan: om ingen har lärt brackorna vid yngre ålder att respektera samhällets stöttepelare så är det väl fan min skyldighet att göra det.

Jag brukar också skita i att möta folks önskemål av typen: "ingen reklam, men gärna IKEA-katalogen" eller liknande. Om ni vill ha katalogen ska ni i alla fall skriva rätt: "ingen reklam förutom IKEA-katalogen". Dessutom respekterar jag inte människor som inte är konsekventa.

Ett tips

Vi kan väl alla enas om att man inte blir särskilt glad av att mötas av grannarnas avskräde i sitt trapphus. Den unkna lukten och de fläckar av sopsaft som detta lämnar efter sig är inte det minsta trevlig. Jag måste dock erkänna att det har hänt att jag själv lika nonchalant ställt en och annan soppåse utanför min egen dörr (högst tillfälligt för att sedan ta med den till sophuset på väg ut).

Men en morgon var det något som tog emot när jag skulle öppna dörren och jag upptäcker att det är min egen soppåse som blockerar. Någon har avsiktligt placerat den i vägen för min dörr. Jag hade av misstag glömt den kvar till nästa dag och denna någon var förmodligen trapphusstädaren som varit framme. Skammen var total och det var den sista påsen som inte fick åka direkt ned till soprummet.

Samtidigt som jag skämdes över att ha blivit tillrättavisad så blev jag helt varm i kroppen när jag insåg vilken otroligt välriktad pik jag just blivit utsatt för och såg det som min uppgift att föra greppet vidare på grannar som behövde läxas upp. Jag satte det i system. Nu är det ju så att jag är en vän av ordning som faktiskt har lite överseende så jag väntade alltid med ingreppet tills jag sett samma soppåse mer än en dag. Jag gav mig inte och jag tror det gav resultat till slut även om min närmsta granne Matson envisades med att helt fräckt bara ställa den åt sidan flera gånger (samma påse!) istället för att slänga den direkt och fatta det där med allas trevnad någon jävla gång. Jaja, med lite tålamod upplevde jag metoden som mycket effektiv.

Idag, efter arbetsdagens slut, stod jag och väntade på bussen. Jag var trött och grinig och ville bara hem och, typ, äta gröt och sen sova. Istället för att slänga cigarettfimpen på marken vid busshållplatsen, fimpade jag den mot en lyktstolpe, såg till att den var riktigt släckt och slängde den sedan i en papperskorg. Jag kände mig riktigt duktig som inte vidare bidragit till nedskräpningen av våra gator. Och gissa vad som hände? En tant gick förbi och sa åt mig att jag minsann inte kan slänga fimpar i papperskorgen, det kan ju börja brinna! Suck. En vän av ordning blev attackerad av... En större vän av ordning?